En kaka i ugnen

Helgen bestod av två misslyckanden. Ett från min sida och ett som vårt fantastiska land - eller folket i det - stod för. Det var ett lite kallare Sverige vi vaknade upp till idag. Det känns så oerhört tråkigt, men jag tänker se det som en engångsföreteelse och som något som de kommande fyra åren kommer att ändra på. Nog om Sveriges misslyckande och mer om mitt.

 
Munkar. Så fort jag hör ordet så kastas jag 20 år tillbaka i tiden när jag och mamma stod på Dunkin donuts i Miami och min ögon var tefatsstora. Lyckan var total när jag fick välja och vraka bland alla färg- och smakexplosioner som fanns bakom glasdisken. Sen dess har jag varit helt såld på dem. När jag var 12 år så råkade jag av en händelse få möjlighet att äta chokladmunkar till frukost några gånger i veckan och om det skulle vara kroppsligt genomförbart att äta chokladmunkar till frukost varje dag så skulle jag definitivt göra det än. Därför var besvikelsen total när jag i lördags kväll äntligen skulle få gå lös med friteringen. Det var bara det att degen var helt värdelös. Totalt värdelöst recept och något ovan fritterare. Resultatet blev brända, hårda skal och superdegig mitten. Jag kastade samtliga, utan två som jag åt upp på rent tjur.

 
Note to self - munkdegar ska alltid jäsa. Om det inte står så i receptet, välj ett annat recept. Jag gjorde nämligen om allt dagen efter med nytt recept och jäsning -  och då blev det så jäkla bra. Den fine sambon kommenterade det hela med ett glatt "det här är ju ungefär som när du skulle koka kola i lägenheten, hur många kok var det du gjorde? 4-5?". Humöret var i alla fall bättre den här gången.

 
Jo, en till sak. Använd inte en plasttång vid frittering - då smälter den. Så nu är vi nog fulla med diverse keminkalier från het olja ihopsmält med plast.
Det lyckade receptet finns här.

Dag 2, gör om, gör rätt!

       Ja det här gick ju inte alls. Synd på så jäkla god smet. Det skulle bli fina små traktordäck, perfekta för barnkalas till exempel. Nu är de mer perfekta för att mosa ihop till cake pops. Jag gjorde nämligen halv sats med dubblade gräddningstiden. Extremt dålig kombo. Sen fick jag bända loss dom ur mina fina nya formar så då skar jag nästan sönder formarna också och dessutom gick däcken i tusen bitar. Punka. Det känns alltid lika värdelöst när man misslyckas, särskilt när det är sista kakan för dagen och man, efter att ha pillat loss fastbrända kakbitar ur sina sönderskurna form, även ska ta sig an detta:

Det är ju så här det ser ut i verkligheten, saker överallt. Jag kör lite lager på lager-principen med alla baksaker, flytta bort, flytta upp, flytta om, putta bort. Missnöjet över resultatet gjorde att jag hetsåt två trasiga däck och sen blev tvungen att frysa in resten för att inte äta upp dem också. Smaken var det alltså inget fel på, tvärtom! Om jag inte hade tänkt att "de får stå nååågra minuter till bara" så hade det nog blivit riktigt bra. Så jag tror att ni andra kommer lyckas bättre. Bake away och ta ut i tid!! Det här blir trots allt strul mitt bidrag till Söta sakers bakutmaning Månadens sötsak, där temat är smått och gott. För det passar ju ändå in där, står inget om att det måste vara helt, hehe...

Minitraktordäck av kladdkaka 16 st

150 g smör

2 dl strösocker

1 dl muscovadosocker

3 ägg

4 msk kakao

1 ½ dl vetemjöl

lite salt

2 tsk vaniljsocker

Gör så här:

Sätt ugnen på 200 grader.

1. Smält smöret i en kastrull. Ta bort kastrullen från värmen och rör ner övriga ingredienser.

2. Smörj och bröa teflonformar med form av små sockerkakor (se bilden).

3. Fyll formarna med smet (man kan få grädda i två omgångar beroende på antal formar, oftast är det 8 kakor i en form).

4. Grädda i 12-15 minuter. Ta ut kakaorna medan de fortfarande är varma.

Klart!

Det här var ju tråkigt. Man skulle ju önska ibland att saker och ting blev som man tänkt sig, men nu är ju inte det här Desperate Housewives eller nån annan perfekt idealbild av hur det ska vara att baka eller hur kakorna ska bli. Det är liksom hela poängen med den här bloggen, att jag ska visa när jag misslyckas också som en slags learning by doing. Det tar dock inte bort känslan av att jag hatar ugnar, recept som inte stämmer, formar som är för stora så allt flyter ut åt alla möjliga j*la håll. Dessutom står ju disken kvar där när man är klar och inser att man misslyckats och liksom ler sitt mest störiga hånflin mot en.

Nåja. Det finns värre saker. Och det blev ju jul ändå och jag vågade faktiskt ge bort dom, efter att ha skurit bort kanter och försökt göra om glasyren. Men det gick inte för jag hittade ingen mer kokos. Förrän igår då jag insåg att eftersom jag hade så mycket kokos så hade jag hällt upp det i en glasburk och ställt den på bänken så jag skulle komma ihåg vart den var. Jaja. Som sagt, det finns värre saker.

Choklad och koksrutor Ca. 24 st (om man lyckas bättre än mig)

175 g mjukt smör
3 dl strösocker
1 ½ dl kakao av god kvalitet 
½ dl ljus sirap
1 nypa salt
3 ekologiska ägg
1 ½ dl vetemjöl

 

Toscasmet

75 g smör
1 ½ dl ljus sirap
¾ dl matlagningsgrädde
3 dl strösocker
200 g kokosflingor 

 

Gör så här:
1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Vispa smör och strösocker vitt och krämigt.
3. Rör ner kakao, sirap och salt.
4. Rör i ett ägg i taget och vänd sist ner vetemjölet i smeten.
5. Lägg ett bakplåtspapper i botten av en ugnsplåt med kant och fyll den med smeten.
6. Grädda kakan i mitten av ugnen i 30–35 minuter. Prova med en sticka, stickan ska vara lite kladdig. Låt kakan svalna

 

Toscasmet:

1. Smält smör, sirap, matlagningsgrädde och strösocker till i en kastrull och koka samman 5 minuter. Tillsätt kokosflingor och låt koka upp. 
2. Häll toscan över kakan och grädda ytterligare 10 minuter. 

Klart!

 

Mitt största motstånd i bakvärlden är varmluftsugnen. Den är ett satans påfund!
Det är ju totalt omöjligt att baka något i den utan att bränna fast det! Förra gången var det müsli och nu minimuffins. Och då satt jag ändå
framför ugnen och glodde in i den HELA TIDEN!! Min fina kusin Sandra som var med och bakade idag sa:
- Men Lotta, vi kan väl ta ut dom nu? Dom ska ju vara kladdiga.
- Nej, inte än!! Dom ska stanna först, inte bubbla, envisades jag.
Tänk om man kunde lyssna! Då hade de blivit perfekta. Men nej, nej, bränn på bara. Fire away! Grädda ihjäl dem.
Så det gjorde jag. Men inte alla som tur var! I vår strävan efter att få så mycket smet som möjligt i varje muffins så hade vi använt både stora muffinsformar
(och miniformar). Minisarna blev perfekt, men de större brändes upp. Och de små blev toppen, både i smak och konsistens! De kommer i nästa inlägg!

Lärdomar:
- Gör inte minimuffins i stora formar om det är mycket smör i smeten, använd småformar.
- Lyssna på råd och idéer
- Använd inte varmluftsugn
- Grädda inte längre än angiven tid, bara för att du tycker det verkar vara en bra idé.

Det har varit lite tyst här i veckan. Jag har nämligen fått sommarlov! Och därför börjat jobba. Så det hade inte blivit så mycket bakat fram till igår då jag kände att baksuget slog till och jag kände att jag ville testa ett nytt recept som jag hade sneglat på länge, citronstängerna ovan. Men det var den absoult värsta kakdeg jag någonsin försökt mig på!! Den var så otroligt kletig, helt omöjlig att göra något av. Det skulle bli 25 stycken och de skulle vara ganska smala eftersom de skulle flyta ut på plåten. Det var nästan omöjligt att få dem smala för degen smälte bort i händerna och det blev mest klumpar. De som ändå blev smala stänger blev för smala. Så när jag sedan skulle pensla dem med smält choklad så gick varannan kak-j-vel av!!

Som sagt, motgångar är inte min grej. Jag svor och gick an och dekorerade dem av ren ilska och kastade strössel runt omkring mej. Aja, men smaken brukar ju bli bra och då gör det ju inte så mycket att de är lite trasiga. Det var bara det att smaken inte alls var bra, alldeles för stark citronsmak (och då gillar jag ändå citron väldigt mycket). Så förutom den brända müslin är nog det här mitt största bottennapp sen bloggandet började. För smala, för kletig/smörig deg, för stark citronsmak och jag lyckades till och med bränna några. Därför kommer inget recept. Men alltid roar det någon